Alltså jag skojar inte. Detta är så psykiskt påfrestande.. Jag vill skrika rakt ut. Jag orkar inte och jag vill inte. Är dehär verkligen för min skull eller för eran? Vore de rätt så skulle jag inte sitta med den här klumpen i halsen om de vore för min egen skull.. Jag vet inte ens vart jag ska börja.. Jag vet inte vad jag vill..  Allt känns bara så jävla fel.. Något är de som fattas. Kan någon förklara för mig utan att säga att de kommer kännas bättre sen, ni har inte en jävla aning hur jag känner. JAg tönker inte ens yttra mig för ni fattar inte ändå.. Än en gång ska jag förlora min trygghet, den som jag äntligen efter alla dessa år fått tillbaka. Nu står jag där igen, på ruta ett. Börja från början? Nej, jag kommer få bearbeta de en jävla gång till...

och nu, har jag sagt hej då till frugan, vilket gjorde ont i hjärtat.. bara tanken så gråter jag.. de kommer inte gå utan dig.. usch. ..