Usch, idag har jag faktiskt ångest, ångest att inte uppnå de jag vill.. Har faktiskt tagit tag i en del saker men allt Vilja finns men orken säger något helt annat. Är iallafall inte nöjd med läget för tillfället...

Kan alla bitar falla på plats om en bit i pusslet är borta?

När allt för en gångs skull börjar kännas bra och man ser det där lilla ljuset, som ett gott slut på ett gammalt kapitel och början på en ny bra bok bara går i kras än en gång. Det är då man vill stoppa huvudet i sanden och skämmas över sig själv för att man vet att man hela tiden haft så jävla fel. Att man är så jävla dum och tror på tomma ord. Hur blind får man egentligen bli? Antligen beror de på att personen ifråga är jävligt duktig på att manipulera eller oxå är sanningen det att man älskar personen så djup att man inte ens vill se sanningen i vitögat. Jag vet hur jävla ont det gör, gång efter gång. Men ändå släpper jag inte taget. Om det ändå vore så lätt som man i säger.
Ska jag vara ärlig, inför alla läsare så kändes det jävligt bra denna gång, orden, känslan ja allt var som om det var en bra början. En början på något som för en gångs skull kändes ärlig och betydelsefullt. Men ack så fel man kan ha. Ska aldrig mer lite på min magkänsla. Ska sluta lita helt. Att än en gång sitta här, ensam, förlöjligad och känna sig totalt misslyckad börjar bli allt för vanligt i mitt liv. Och fast jag vet hur ont det gör så gör allt bara ondare...

När stearinet runnit ut finns det inte mycket till glöd kvar..