Att vara lycklig är överskattat.. Ja de känns faktiskt så.. När man för en gångs skull känner en gnutta hopp är de alltid nån som är vrång.. Att jag ens bryr mig. JAg förstår inte. IDA, sluta bry dig..

Och jag börjar bli gladerligen olycklig på mina grannar, dom som bor en trappa upp. Kul att jag ska upp halv 7 och blev väckt av att dom stod så fint på deras jävla trappa och drog igång ett gäng med raketer.. Är de jag som överreagerar på allt eller har jag rätt..? Inte en natt utan att jag väcks av deras bravader.. Fifflar dom inte runt högt och tydligt i sängen, eller oxå tvättar, så får de för sig att skjuta rakter. Skulle man då inte börja less? Och när jag blir väckt om jag en gång somnad har jag MYCKET svårt att somna om. TACK för de era FUCKFACE!
Oh nej, jag är inte bitter.. Jag är utsliten. Min hjärna orkar inte mer.. De är överfull, den rinner snart ut genom öronen..